Världsförbättrarna på nya höjder.

Förra året fick vi chansen att vara med på ett världsförbättrarprojekt, ett sätt att göra något för världen omkring oss. Spårarna på Lextorp valde att städa det vi kallar groddammen. Upptäckarna Lextorp valde att laga mat av ogräs. Vi gjorde bland annat en pastasås med kirskål. Smakade ungefär som spenat. För detta fick vi pengar från Postkodlotteriet som skulle användas till något gemensamt.

Nu så här ett år senare hade dagen kommit när vi skulle testa vår belöning. Vi spårare, upptäckare och som hunnit bli äventyrare drog till Hafsten utanför Uddevalla för att testa deras höghöjdsbanor.

Självklart är säkerheten väldigt viktig när man gör en sådan här sak så det första som hände var att att försågs med hjälmar och handskar.
Sedan väntade en grundlig och mycket pedagogisk genomgång i hur man tog på sig selen.
När alla hade fått godkänt av en instruktör på att selen satt som den skulle var det dags att lära sig hur hakarna pratade med varandra, hur man säkrade sig i banan, hur rullen fungerade, hur många som fick vara på varje plattform och hinder och inte minst hur man tog sig loss när man kommit till andra ändan av en bana. Något scouterna tog på mycket stort allvar.
När genomgången var klar var det fritt fram att ge sig ut i dom mer eller mindre utmanade banorna. Gemensamt med alla var i alla fall att det började med någon form av klättring uppåt.
Många olika sorters hinder skulle passeras.
Vissa passade nog dom mindre scouterna bättre än ledarna som tyckte det var lite trångt på sina ställen.
Höga plattformar
Lägre plattformar.
Broar
Och nät.
Ziplines, mångas favorit att susa fram mellan trädtopparna längs en vajer.
Efter klättringen var det många som var trötta och det passade fint med lite medhavd fika/matsäck.
Vissa är ju tokigare än andra och sätter upp stormköket på bordet för att steka några korvar. Men så blir det väl när pappa är med som ledare.

Vi avslutade så klart med ett Trollhätterop så alla på plats fick veta vilka vi var. En bra dag med många trötta scouter på vägen hem.

Mikael Karlander

Var själv scout från det jag var 10 till jag var 20 år. När arbetet med Jamboree 17 var klart och dottern kunde börja spårarna var det dags att bli ledare på kåren och där har jag blivit kvar i några år nu.

Comments are closed.